Omtumlande besök – Unga Klaras sista dag!

I vårt marknadsföringsmaterial uttryckte, den framsynte pedagogen i scenframställning på Skara skolscen Björn Sjöquist, följande inför Unga Klaras besök:

”Det är en unik möjlighet för Skara att få ta del av denna teatererfarenhet och ett konstnärskap som bygger på år av utveckling. Det ska bli mycket roligt och intressant. Jag tror att alla som tar chansen kommer att växa.”

Så sant. 7 föreställningar, 3 workshops, 2 föreläsningar och ett panelsamtal senare känner jag mig omtumlad över kulturens kraft, vilket mäktigt instrument det är (precis som jag inte visste det! Eller?). Efter att ha upplevt alla tre föreställningarna, samarbetet med alla inblandade i Skara och Stockholm och publikens reaktioner och inte minst samtal efteråt, så vill jag bara säga TACK. Denna vecka kommer åtminstone jag bära med mig resten av mitt liv och jag tror vi är många som känner så. Unga Klara gör så otroligt skicklig, fartfylld och smart teater och är så generösa med att publiken får möjlighet att samtala och träffa skådespelarna. Det är så många skikt i föreställningarna, så många lager, mycket att ta in och man behöver samtala.

Igår besökte jag Ardalaskolans åk.4 som fick uppleva ”De du egentligen är”. Föreställningen den här gången handlade om identitet. Utgångspunkten var de karaktärer vi som barn fantiserar att vi är, från filmer, dataspel och serier. Kom man kom in i rummet så var man också med på allt i rummet. Vi satt i ring och de två skådespelarna i mitten som fartfyllt spelade en massa olika roller om vem man kanske vill vara. Däremellan lekte de lekar om att döda varandra, att våga närma sig varandra, visa respekt, kärlek, kroppsspråk. Unga Klara har alltid moment av provokation i sina pjäser, men i slutet förstår man också att vissa barn i Sverige idag har sett och upplevt just det där med död. Kanske någon gång har något barn fått spela död på riktigt. Det här att pendla mellan lek och allvar och att vara barn, få drömma, få vara den man vill vara, skapade skådespelarna så fint och interagerade med eleverna. Vi i rummet skrev hemligheter på lappar, bytte platser, gestaltade möbler och ropade ut vad vi egentligen skulle vilja heta.

Summa summarum. Lycklig över att några kanske sett vad teater kan göra, hur teater kan se ut, vad teater kan säga och göra med kropp och själ och inspiration för de som vill fortsätta göra teater. Jag har sett barn skratta, gråta, dansa, vilja försvinna från jordens yta och en vilja att diskutera. Behovet av att prata, behovet av samtal efter föreställningarna har varit enormt.

Jag är djupt, djupt imponerad över Unga Klaras arbete, teaterkompaniets alla trevliga människor och snälla ansikten som gör att man som åskådare är trygg i deras famn, när några av livets svåra ämnen behandlas som utanförskap, rasism, död, kropp, sexualitet, identitet, frihet och ofrihet att få vara den man är. Jag kan bara tala för mig själv. Jag har växt.

Läs gärna kommunikatörernas dagbok under veckan:

www.skara.se/ungaklara

Åsa Veghed
kulturchef