Eahagen och Öglunda ängar

Om försommaren känns Eahagens kulliga blommande hagmarker nästan överdrivet paradisiska. Det är kanske inte så konstigt att naturvårdarna ville stoppa både kor och turister från att störa i lustgården, när området blev naturreservat 1935.

Att följa den smala åsryggen mellan Flämsjön och Ämten känns som en regnskogsvandring. Stigen vindlar sig upp och ner genom skimrande lövvalv och dunkla hasselsnår. Under ekar och almar med mossklädda stammar. Om man går och väntar på utsikt och matsäcksplats kan man få vänta länge, för överallt utanför stigen breder tät grönska ut sig, med skogsbingel, trolldruva och tandrot. Med lite tur hittar man en fallen ekjätte att sitta på, eller så letar man sig ner genom frodigheten till någon av sjöstränderna på sidorna.

Lättare att hitta rastplatser blir det om man följer leden norrut mot Mellombergen. Här är man fortfarande omfamnad av majestätiska ekar och lindar men har ändå fri sikt över kullarna, som lyser gullvivsgula om våren.

Redan 1935 blev Eahagen naturreservat, som det första i Valle, och ett av de första i hela landet. Naturskyddsföreningen ville framför allt "befria" området från betesdjur och bönder. Då trodde man att slåtter och bete skadade blomsterprakten. Naturskyddet blev en krigsförklaring mot lokalbefolkningen som var beroende av sina betesmarker. Men snart fick förbudet mot djur och liar oväntade effekter – skuggorna växte och blommorna försvann. Idag betas hela området av djur igen, men avbrottet när området blev skyddat satte sina spår. Dagens naturvårdare oroas över att området håller på att växa igen för mycket, så att många av de exklusiva arterna trängs undan. Skuggfurstar som kirskål och hundkex tar över skogsgolvet alltmer.