Brunsbo ängar

Brunsbo äng en av Sveriges största slåtterängar av äldre slag som finns kvar, men mycket av blomrikedomen försvunnit. Fortfarande är det i alla fall ett fint område för att möta våren i vitsipps- och gullvivstider.

För 200 år sedan slogs två miljoner hektar med lie i Sverige. Det är tre gånger så mycket som dagens betesmarker. Numera finns bara någon promille av de gamla ängsmarkerna kvar, och många av ängarnas blommor, fjärilar och bin har blivit sällsynta. Ända fram till 1920-talet slogs Brunsbo ängar med lie varje år, men sedan växte de igen med gräs och högvuxna blommor. På 1950-talet återupptogs slåttern lite halvhjärtat, och först i slutet av 1970-talet började en del av området skötas mer ordentligt. Det här halvseklet av igenväxning satte sina spår – mycket av ängsväxterna försvann. Numera dominerar gräs och högvuxna blommor som smörbollar och midsommarblomster.

Området som man kommer först till slås numera med slåtterbalk, och de bortre hagarna hålls öppna av betesdjur. Mitt i sommaren är hagmarken den bästa picknickplatsen eftersom gräset är för högt på den slåttrade marken. Det är något speciellt att slå sig ner och ha stora ekar på alla håll, så långt man ser. Här och där kan man titta in i ett hål för att känna tystnaden och svalkan inuti en ek. På botten av hålen ligger söndergnagd ekved och i den kan man hitta exklusiva skalbaggar som trivs med stillheten i ekens inre. En gammal ek kan hysa så många som tusen arter, så en sport kan vara att räkna hur många man kan hitta.

Är man inte alls intresserad av baggar eller knappnålslavar kan en barnfamilj kanske bli lite osäker på vad man ska göra här när matsäcken är uppäten. I slåtterängen står ekarna så raka och jämnt utspridda att de inte riktigt inbjuder till lek, men i den betade delen finns fler fallna ekjättar att klättra på.