Brinkagärdet

Järnvägen kom till Skara 1874 vilket blev startpunkt för en kraftig expansion, både söderut (i stadsdelen Kämpagården) och västerut från Gamla staden. Bland de första byggnaderna var bebyggelse utmed Gunnar Wennerbergsgatan, Flickskolan (nuvarande friskolan Metis) och bebyggelse i kvarteret Flädern (tidigare Björken). Här uppfördes flera hus enligt 1876 års stadsplan, vilken föreslog en oval aveny omkring hela den gamla stadskärnan. Denna aveny blev bara verklighet i en del av Gunnar Wennerbergsgatan och en del av Skaraborgsgatan. Stadsplanen ansågs snart besvärlig att använda och en ny stadsplan upprättades 1887, vilken ordnade bebyggelsen i ett rutnät.

Nuvarande Malmgatan 17, byggt 1875, tillhör den tidigaste bebyggelsen. Det byggdes på en höjd vilket gav det en viss herrgårdskaraktär. Det uppfördes i det som då var stadens utkant, granne med uttryck för tidens societetsliv i form av kägelbana och surbrunn. Malmgatan 17 fick senare sällskap av två större bostadshus vid Drysan, ca 1907 respektive 1912. Idag utgör de tillsammans ett speciellt och eget rum i stadsdelen.

I kartan från 1885 har det redan kommit upp hus på S:ta Annagatans västra sida, bland annat det idag välbevarade S:ta Annagatan 19. På kartan från 1909 har tomten kompletterats och nu är det tre hus, varav ett kan vara en hantverkslokal men möjligen också en bostad. På tomten direkt söder därom (S:ta Annagatan 17A-C) har en liknande utveckling skett, då ett hus har rivits och ersatts av tre nya bostadshus, alla idag bevarade. De trånga gårdarna och de många bostadshusen på dessa båda tomter är en god illustration av stadens expansion vid tiden. Hade man kommit över en bit mark gällde det att utnyttja den till bristningsgränsen, för efterfrågan på bostäder var stor.

I gränslandet mellan stadsplaneideal

Inte heller rutnätsplanen från 1887 vann gehör och skulle kräva för stora förändringar av befintliga gator och bebyggelse. Behovet av ny mark var stort och staden behövde styra upp den alltmer spridda bebyggelse som tog form precis utanför stadsgränsen. Det var först med Fredrik Sundbärgs stadsplaneförslag från 1901, senare fastställt 1909, som staden hittade en lösning som var genomförbar. Sundbärg tog stor hänsyn till befintliga förhållanden och terrängförhållanden enligt den nya tidens ideal. Enligt den här planen bebyggdes bland annat området närmast Sven Hofsgatan och Vasagatan.

I stadsdelen finns flera fina exempel på det sena 1800-talets och sekelskiftets (1900) svenska panelarkitektur. Träindustrin hade industrialiserats och försåg husbyggandet med färdiga sågade och hyvlade brädor, vilka man gärna använde i dekorativa träfasader.

Gunnar Wennerbergsgatan 15 från 1888 är ett av stadsdelens äldsta exempel på rik panelarkitektur.Det har liggande träpanel på första våningen och stående träpanel på andra våningen, dekorativa taktassar, naturstenssockel och en färgsättning där samma kulör i en ljus och en mörk ton används för fasaden respektive listverket. För att ha så rik panelarkitektur är byggnadens fönstersättning ovanligt regelbunden och den har traditionellt tegeltak. Byggnaden har på så sätt fortfarande en fot i de klassicistiska idealen.

S:ta Annagatan 18 speglar en modernare panelarkitektur med fiktiv fornnordisk inspiration och större oregelbundenhet i fasaden och fönstersättningen. Malmgatan 35 är ett bra exempel på en jugendinspirerad panelarkitektur, fiktivt nationalromantiska drag och oregelbunden volym. Den inre disponeringen ska gärna speglas i utsidan för mesta möjliga variation. Taket är också tidstypiskt plåttak. Byggnaden är uppförd någon gång 1901-1909.

Enligt den nya stadsplanen uppfördes flera större hyreshus i trä och tegel, vilket ger en stadsmässig prägel på de södra delarna av Brinkagärdet, vid Gunnar Wennerbergsgatan och S:ta Katarinagatan. Men i jämförelse med de samtida kvarteren direkt söder om järnvägen (se stadsdelshäftet om Kämpagården) har stadsdelen Brinkagärdet i första hand en villaförstadskaraktär. Som exempel kan nämnas det i sig stadsmässiga och välbevarade S:ta Annagatan 14A, som omges av lägre och mindre bebyggelse.

På den trekantiga tomten, på gränsen mellan Gamla staden och Brinkagärdet, uppfördes 1911 det så kallade Albano-huset (Malmgatan 9A-9C). Ett resligt flerbostadshus i fyra våningar och ljus putsad fasad. Byggnaden har genomgått en del förändringar och bland annat byttes de småspröjsade träfönstren ut på 1960-talet mot dagens enluftsfönster. Genom förändringarna har den framträdande byggnaden tappat en del av sin nationalromantiska karaktär.

Norr om Drysan, funktionalism och rekordår

Redan vid sekelskiftet hade det tillkommit bebyggelse utmed Händavägen (nuvarande Malmgatan) i kvarteret Boken. År 1921 var det återigen dags att uppdatera stadsplanen, vilket kom att påverka vad som skulle utvecklas utmed Brinkagatan under 1920-talet. Det skulle dock dröja fram till 1930-talet innan de sydligaste kvarteren, direkt norr om Drysan, bebyggdes och gator lades ut som vi känner dem idag.

Mellan Brinkagatan och Kinnekullegatan växte flera 1920-talsklassicistiska bostadshus fram, men också 1940- och 1950-talsbebyggelse. Utmed Brinkagatan finns några av stadsdelens finaste 1920-talshus. Det skiftar mellan husen från rikt utsmyckat, asymmetriskt nationalromantiskt till stramare 1930-tal utan att bli funktionalistiskt.

Arkitekten Adolf Niklasson satte sin speciella prägel på Brinkagatan 7 och 9, i en övergångsstil mellan 1920-talet och den kommande funktionalismen. Utbyggnaden fortsatte utmed Kinnekullegatan och Engelbrektsgatan under 1930-talet. Nästan alla bostadshus här växte upp under några få år på 1930-talet i en funktionalistiskt anpassad 1920-talsstil. Karaktären i den här delen av stadsdelen påminner om den i de södra delarna av Brinkagärdet i storlek och volymer, men är mindre varierad och mer kontrollerad. Förutom att stilidealen stramades upp när vi kommer in i 1930-talet, så gör också den korta tid under vilken bebyggelsen uppfördes att variationen blir mindre.

I den norra delen av kvarteret Linden finns också flera fina exempel på mer typisk 1920-talsklassicism. Dels i det mindre formatet på Vasagatan 13 och 15 från 1924 och 1925, med klassicistiska detaljer i putsfasaden, som pilastrar och markerad entré, mansardtak och lunettfönster. Dels på den södra sidan av Tulegatan där särskilt nr 7, 9 och 11 kan framhållas. De har genomgått en del förändringar men visar ändå mycket av sin ursprungliga karaktär. Byggnaderna är stora i två hela våningar med valmtak och liggande respektive stående träpanelfasad. De runda fönstren och lunettfönstren är också karaktäristiska inslag. En välbevarad släkting finns på Vasagatan 9/Sturegatan 13, byggt 1922, med ett pagodliknande valmtak. Fin 1920-talsklassicism kan även ses längre söderut i stadsdelen, på S:ta Annagatan 8 från 1923.

Behovet av bostäder var fortsatt stort i den allt ökande urbaniseringen och industrialiseringen. Enstaka hus byggdes i en något moderniserad men likartad stil under 1940- och 1950-talet, där Kinnekullegatan 34 är ett exempel (se nästa sida). Inne i kvarteret, på Engelbrektsgatan, tillkom också tre mer tidstypiska bostadshus på 1960-talet. År 1974 byggdes Kinnekullegatan 32 som i form och volym anknyter till 1930-talshusen, men för övrigt speglar mycket av 1970-talets byggande i material och detaljer.

20-talsfunktionalism, funktionalism och modernism

I stadsdelen finns också några utpräglat funktionalistiska byggnader att nämna. Malmgatan 21 från 1930, Brinkagatan 14 från 1937 och Hindsbogatan 23 från 1937. Byggnaderna avviker markant från omgivningen med sitt raka och osmyckade uttryck. De har alla varit med om en del förändringar genom åren, men har i stort behållit sin ursprungliga karaktär. Det finns få så utpräglat funktionalistiska byggnader i Skara, så byggnaderna och dess ursprungliga uttryck bör värnas vid framtida förändringar. Brinkagatan 8 från 1936 är en intressant hybrid som med formelement från både funktionalismen och 1920-talisklassicismen visar på övergången.
Längst norrut i raden av 1930-talshus på Kinnekullegatans östra sida ligger ett mindre flerbostadshus från 1951, Kinnekullegatan 34 ritad av stadsarkitekt Drott Gyllenberg. Byggnaden avviker en del i sitt formspråk och har en putsfasad i en speciell blå kulör, likaså blå takpannor. Kanske ska den ses som övergången till de modernare byggnaderna i kvarteren direkt norrut? 1930-talshusen söder om har alla genomgått en hel del förändringar genom åren. En del karaktärsdrag finns dock kvar. Kinnekullegatan 22 och 24 från 1936 tillhör de mer välbevarade.

Av senare datum är det karaktäristiska tegelhuset med garage på Hindsbogatan 31 från 1961, ritat av dåvarande stadsarkitekt Henrik Schager. Det asymmetriska sadeltaket och den egna blandningen av puts- och tegelfasad är ovanlig här och är närmast besläktad med den tidigaste bebyggelsen i stadsdelen Domprostegården. Från samma år finns ytterligare två villor i samma kvarter, på Hindsbogatan 27B och Tranegatan 5, det senare ritat av Henriks Schagers son, Ulf Schager.

Från samma tid är de förhållandevis välbevarade villorna med tegelmarkerade fasaddetaljer utmed norra sidan av Tulegatan från 1964, liksom Surbrunnsgatan 4 med tryckta tegelfogar från 1962. Från 1970-talet finns radhus i norra delen av S:ta Annagatan samt ett par villor i södra delen av samma gata. Det nuvarande HVB-hemmet på Sturegatan 11 byggdes 1992 och ersatte då en byggnad från 1950-talet som fungerat som barnhem.

Värt att värna

Sammantaget har hela stadsdelen sådana kvaliteter att den bör betraktas som en särskilt värdefull kulturmiljö i plan- och bygglagens bemärkelse.

I dagens Brinkagärdet är det framförallt de varierade uttrycken i bebyggelsen som är slående och den ofta påkostade och anslående arkitekturen i olika stilar och ideal från 1870-tal till 1930- men även 1950- och 1960-tal. Skalan är däremot väldigt homogen, med undantag för några flerbostadshus och det höga Lilla Seminariet. Stadsdelens närhet till Gamla staden gör också att karaktären i Brinkagärdet i ganska stor utsträckning präglar intrycket av Skara för besökare eller turister, med friliggande hus i lummiga uppvuxna trädgårdar.

Sammantaget har hela stadsdelen sådana kvaliteter att den bör betraktas som en särskilt värdefull kulturmiljö i plan- och bygglagens bemärkelse. Variationen och uttrycksfullheten beror delvis på de många olika stadsplanerna som succesivt ändrade förutsättningarna för byggandet, men också på att de som byggde här hade kapital och ville sätta avtryck. De oftast väl tilltagna husen har i flera fall gått från att vara hyreshus till att bli enfamiljsvillor, vilket minskat behovet av sentida tillbyggnader som kan påverka områdets karaktär.

Ett annat karaktäristiskt och värdefullt drag i stadsdelen är tomter med flera bostadshus. De bebyggdes omkring sekelskiftet 1900 när bostadsbristen var stor och de som förvärvat en markbit ville få in så mycket bostad som möjligt på den yta som gavs. Och bostäderna skulle ju också samsas med uthus och kanske en hantverkslokal, så trångt kunde det bli. De trånga gårdarna, där de finns kvar, liksom uthus, är därför särskilt värdefulla för karaktären i den här stadsdelen. Vid förändringar i området är det viktigt att värna de olika byggnadernas särart. Fundera på vad som är typiskt för de olika arkitekturstilarna och vad som kan lyftas fram och värnas på olika byggnader.
De stora byggnaderna sätter också sin prägel på de södra delarna av stadsdelen, i form av både hyreshus och verksamhetsbyggnader. Av dessa kan särskilt nämnas Sturegatan 8A (”Odensvik”), Gunnar Wennerbergsgatan 9 (”Muhrska palatset”), Gunnar Wennerbergsgatan 3A-3B i trä, S:ta Annagatan 14 i tegel och Vasagtan 1A – en av få byggnader i Skara med drag av jugend. En besläktad särling är det i trä tillbyggda stenhuset på Surbrunnsgatan 1, som inspirerats av italienska renässansvillor.
Gunnar Wennerbergsgatan framstår som stadsdelens mest exklusiva gata och är utformad som en trädplanterad paradgata. Allén och de stora trädgårdarna är karaktäristiska inslag från sent 1800-tal, t.ex. den ännu bevarade gräsrundeln på gårdssidan av Gunnar Wennerbergsgatan 5.

Den småskaliga bebyggelsen är inte lika väl representerad i stadsdelen, men Surbrunnsgatan 2 är ett exempel. Byggnaden finns med på kartan från 1885 och utgör därmed en del av stadsdelens äldsta bebyggelse. Byggnaden har byggts om och till genom åren men har mot gatusidan kvar en del av sin ursprungliga karaktär. I sammanhanget kan också nämnas alla de gårds- och uthus som också finns i stadsdelen, i synnerhet tillhörande den äldsta bebyggelsen (de yngre husen byggdes oftare istället med källare). Uthusen i stadsdelen är ofta placerade vid tomtgräns i den inre delen av fastigheten. I de fall uthusen har fått behålla sin äldre karaktär utgör de ett värdefullt inslag, eftersom de berättar om när många hushållssysslor krävde egna byggnader och inte fanns samlade i bostadshuset. Några exempel är uthuset som tillhör Malmgatan 29, som har skorsten – förmodligen för att det varit ett brygghus där från början, en verkstadsbyggnad i den fina gårdsmiljön på Surbrunnsgatan 5 och de sammanbyggda uthusen på S:ta Annagatan 1 och 3.

Innanför bostadshuset på Kinnekullegatan 28, på fastigheterna Boken 29 och 43, finns ett stort vitputsat garage. Det ser ut att ha använts för en mindre verksamhet med lastbilar eller bussar av 1930-talsmått. Tyvärr har vi inte lyckats få fram mer information om vad byggnaden har haft för funktion, men den utgör ett speciellt och intressant inslag i stadsdelen idag.

Karta