Sågarehagen

Härlundagatan, en bit söder om stadskärnan i Skara, är stadens gamla utfart mot Falköping. Utmed vägen uppstod på 1800-talet en oreglerad bebyggelse, utanför stadens stadsplaner. Sågarehagen är stadsdelen som kom att kallas Kråkestan. En slags dåtida förort som fanns något utanför stadens kontroll. I bebyggelseinventeringen från 1985 liknar författaren stadsdelen vid ett bohuslänskt fiskesamhälle. Den oregelbundna bebyggelsen och den växlande terrängen vid Ödgrimsgatan är kanske det mest påtagliga uttrycket för den känslan.

Omgiven av Afsen och E20

Den oreglerade karaktären lever kvar i de många äldre husen direkt söder om Härlundagatan. Gatan leder idag inte vidare mot söder, utan avbryts av E20:s genomfart (tidigare E3), och har letts i en båge tillbaka mot Biskop Bengtsgatan. Från att ha varit en utkant omhuldas området idag av den tydligt avgränsande trafikleden. Från 1950-talet och några år framåt förtätades och förändrades det även i trähusbebyggelsen vid Härlundagatan och vi kan se hur det nya och gamla kommit att samsas. Reglerat i det oreglerade.

I havets frånvaro får ”fiskesamhället” hålla tillgodo med Afsen, som rinner norr om stadsdelen, och Gällkvistabäcken, som rinner igenom. Gällkvistabäcken finns också med i det vid mitten av 1960-talet, och för övrigt väl reglerade, bostadsområde som växte upp på den västra sidan av Biskop Bengtsgatan. Än idag är detta område homogent och det är tydligt att det är byggt under en ganska kort och avgränsad tid. Det är den raka motsatsen till vår oreglerade granne söder om Härlundagatan.

Organiskt och planerat i samma stadsdel

De båda områdena hjälper också till att illustrera skillnaden mellan ett bebyggelseområde som vuxit fram organiskt under en längre tid, jämfört med något som planerats och byggts färdigt under kort tid. I områden av den senare kategorin är det lätt att känna att något saknas, att allt är planerat och att inget händer av en slump. Men eftersom villaområdet väster om Biskop Bengtsgatan nu firat 50, så har det förstås också en egen prägel som uppstår bara genom att människor har bebott det. Om du är uppvuxen eller bor i området har du förstås också en helt annan lokalkännedom och kunskap om området än vad jag får som tillfällig besökare.

Värt att värna

Sågarehagen har en stor variation av byggnadsstilar representerade genom att stadsdelen bebyggts under så lång tid. Tyvärr är många av de äldre husen märkta av oförsiktiga renoveringar, vilket minskar deras möjlighet att berätta sin historia. Men det finns ändå några väl omhändertagna pärlor, från både trähus- och tegelhusepoken. Hus som byggts om kan också anpassas och återställas vid framtida renoveringar, till exempel genom att man återgår till det ursprungliga fasadmaterialet eller eftersträvar mer tidstrogna förändringar av fönster, fasadkulör eller materialval. En missprydande men energieffektiv tilläggsisolering kan också mildras om fönstren, till exempel i samband med en fasadrenovering, flyttas ut till fasadlivet.

Av de många likadana husen i den södra delen av stadsdelen har åtminstone två fått behålla vad som ser ut som den ursprungliga fasadbeklädnaden, nämligen Petersburgsgatan 2 och 3. I sin ursprungliga kostym blir de mindre anonyma och berättar mer om sin tid.

Av de utpekade byggnaderna kan det vara värt att särskilt nämna områdets sannolikt äldsta byggnad: Härlundagatan 56 är byggd före 1856. Trots att det är tillbyggt på senare tid ger det från gatan fortfarande intryck av 1800-talstorp. Alldeles intill Härlundagatan 56 finns det mycket tidstypiska nummer 52 från 1980 med stora, tunga tak och antikt anstruken mexistensfasad. Även Slussegatan 11A, byggt 1961 och ritat av Olle Carlsson, förtjänar att nämnas. Mest iögonfallande är framsidans pelararkad som elegant integrerar en takad uteplats.

Karta