När Västermalm planerades var det utifrån att två av stadens järnvägslinjer omslöt den i väster och öster. Järnvägen till Lidköping gick i nuvarande Sven Hofsgatan och järnvägen mot Mariestad gick i nuvarande Kinnekullegatan. Redan 1912 lades dock den sistnämnda om och utgick därefter österut från Skara station, som den alltjämt gör. Den nedlagda sträckningen från Kinnekullegatan och norrut blev då tillgänglig som cykel- och promenadstråk till kafé Skogsbrynet vid Uddetorp. Utom synhåll för stadens ögon kom detta också att bli en plats för ungdomars svärmande. Den gamla banvallen blev därför känd som ”syndens väg”.

Stadsplanen för Västermalm är medvetet oregelbunden och tilläts ta sin utgångspunkt i platsens förutsättningar, inspirerat av dåtidens trädgårdsstadsideal.

Tomterna var väl tilltagna med plats för fruktträd, bärbuskar och grönsaksland. Här fyllde också uthusen en viktig roll, karakteristiskt placerade vid de sammanfallande tomtgränserna. Stadsdelens form speglades i den öppna platsen i mitten av stadsdelen mellan blivande Parkgatan, Odengatan och Banmästaregatan.

Stadsplanen präglar alltjämt stadsdelen genom exempelvis byggnadernas placering på tomterna och kvarterens utformning och storlek, och är grunden till det sammanhållna intryck som stadsdelen ger. Den ursprungliga planen utsträckte sig även norr om Linnégatan, men uteslöts senare och det kom att dröja innan det blev hus där.

När stadsdelens etableringsfas var över på 1930-talet skulle det dröja innan någon större utökning kom till. Under 1940- och 1950-talen tillkom ett mindre antal hus, bland annat vid Karstorpsgatan och Linnégatan. Av dessa kan stadsarkitekt Henrik Schagers hus på Karstorpsgatan 22 framhållas, för sina tidstypiska drag med asymmetriskt sadeltak och välintegrerat skärmtak över uteplatsen.

I slutet av 1960-talet tillkommer bebyggelsen norr om Berghemsgatan, vid den östra delen av Carlmarksgatan. Av dessa kräver Carlmarksgatan 5 från 1970 ett särskilt omnämnande. Byggnaden har en mycket säregen utformning med takfotssarg i rödfärgad träpanel, vilken också går igen i byggnadens fasad.

Kedjehusbebyggelsen på den norra sidan av Carlmarksgatan byggdes 1969 och 1973. Den östra delen ritades av Sven Janson och byggdes med prefabricerade väggelement från Skara tegelbruk. Kedjehusbebyggelsen på norra sidan av Carlmarksgatan ger stadsdelen en sammanhållen och harmoniskt färgsatt avslutning, som vore det del av en ringmur.

Det som vid en första anblick ser ut som ett stort antal liknande hus i den södra delen av stadsdelen, har i själva verket stor inneboende variation och de anknyter i olika hög grad till 1800-talets sista år och 1900-talets första decennier. Detta kräver uppmärksamhet på det egna husets kvaliteter. Som fastighetsägare bör du ta reda på så mycket som möjligt om ditt hus innan du planerar för förändringar. Läs på om olika karaktärsdrag och byggnadsdetaljer, så att du blir bekant med huset och varför det ser ut som det gör. Tillbyggnader är möjliga, då helst på baksidan, men kan vara svåra att integrera i helheten.

Tyvärr finns exempel i området på tillbyggnader som har blivit för stora eller utbredda i förhållande till ursprungshuset. Vid förändringar är det mest fruktbart att odla vidare det egna husets specifika drag, vilket också gäller val av kulör som gärna får vara varierat och kontrasterande. Stadsdelens sammanhållna uttryck äventyras inte av många specifika och tidstypiska uttryck, utan av utslätning och dåliga anpassningar. Och glöm inte att värna uthusen! En del av 1950-talsbebyggelsen, som Bruno Mathsson-huset eller Henrik Schager-huset, är lika känsliga för förändringar och tillägg som en del av den äldsta bebyggelsen. Bebyggelsen från 1960- och 1970-talen är i allmänhet mer tillåtande.

Karta